Sonater – noter

En av de viktigaste instrumentala musikformerna är utan tvekan sonaten. Den formella innebörden av termen “sonat”, som härstammar från det italienska ordet “sonare” betydande (“låta” eller “spela”), har förändrats avsevärt med tiden. För mer information om den historiska utvecklingen och ett stort urval av noter till sonater från barocken och den klassiska perioden, klicka här!

Sonatens historia

Termen “sonat” uppkom under andra hälften av 1500-talet för att beskriva olika typer av instrumentala kompositioner för två eller flera instrument. Detta för att skilja dem från solostycken för klaviaturinstrument och från stycken med röst, som kantater.

Barocksonater

Barocksonaten skiljer sig från den klassiska sonaten främst genom det större antalet satser (fyra eller fler) där långsamma och snabba tempi regelbundet växlar. Barocksonaten är indelad i två grundläggande typer:

Sonata da camera (“Kammarsonat”) – Den har en lätt danskaraktär och är en direkt föregångare till barockens danssvit.

Sonata da chiesa (“Kyrkosonat”) – Den är vanligen i fyra satser och har en mer allvarlig karaktär.

Beroende på storleken på instrumentationen kan barocksonater delas in i solosonater för ett instrument (vanligen violin) och basso continuo och solosonater för ett instrument (vanligen violin) och basso continuo. Triosonater för två soloinstrument och basso continuo.

En välkänd kompositör av sonater var den italienska kompositören Arcangelo Corelli (1653 - 1713). Både Kyrkosonater av Corelli och Kammarsonater av Corelli är fortfarande mycket populära bland instrumentalister och lyssnare.

Neapolitansk ouvertyr

Vid sekelskiftet 1600- och 1700-talen utvecklades sonata da chiesa gradvis till en form som kallas napolitansk ouvertyr, där den inledande långsamma satsen togs bort. Detta resulterade i en tresatsig form som med sin tempostruktur i de enskilda satserna (snabbt-långsamt-snabbt) blev modell inte bara för den klassiska sonaten utan även för många andra musikaliska former.

Den italienska kompositören Domenico Scarlatti (1685 - 1757) bidrog i hög grad till att skapa sonatens formella form under denna period. Sonater av Scarlatti komponerades vanligen i den s.k. altsonatformen, en ensatsig komposition med två kontrasterande teman.

Klassiska sonaten

Under den klassiska perioden fortsatte sonaten att utvecklas. Vid den här tiden betydde termen “sonat” huvudsakligen pianosonater eller sonater för ett annat soloinstrument med pianoackompanjemang. I sin grundform består en klassisk sonat av tre (ibland fyra) satser, med den första (snabba) satsen i den s.k. “sonatformen”, den andra satsen har en långsam karaktär och den tredje satsen är vanligtvis snabb igen och kan anta olika former.

I en sonat i fyra satser finns vanligtvis en danssats i form av en menuett eller scherzo före den sista satsen. Sonaten upplevde sin största blomstringstid hos tre kompositörer från den första Wienerskolan: Joseph Haydn, Wolfgang Amadeus Mozart och Ludwig van Beethoven. Beethovens mest berömda sonat är utan tvekan Månskenssonaten.

Fler länkar till sonater:

• Sonater av C. Ph. E. Bach
• Sonater av J. Haydn
• Sonater av W. A. Mozart
• Sonater av L. van Beethoven
• Sonater av P. Hindemith
• Sonater av A. Skrjabin
• Sonater för orgel
• Sonater för flöjt
• Sonater för violin