Oboe d’amore eller kärleksoboe var särskilt populärt i barockkyrkan. I sina kantater komponerade Johann Sebastian Bach ett flertal solopartier för det härligt klingande oboeinstrumentet. I det berömda Juloratoriet av Bach används vanligtvis Oboe d’amore parvis.
Även solokonserter för oboe d’amore komponerades under barocken, som fortfarande är mycket populära bland oboister till denna dag. Under tidens gång förlorade oboe d’amore sin betydelse i klassisk musik, medan dess storebror engelskt horn, blivit mer och mer populär och används allt oftare.
Oboen d’amore är stämd i A och låter således en liten ters lägre än oboen. Instrumentets kropp är lite längre än oboens och har en päronformad klocka i nedre änden - den så kallade kärleksfoten. Till skillnad från oboen placeras inte röret direkt i instrumentet utan snarare fäst det vid S-bågen - en kort, böjd metallförlängning.