Noter och undervisningsmaterial för cembalo

Cembalo är ett tangentinstrument och betraktas som en föregångare till dagens (hammarklaver) {{link facetids="24137,179" text="piano] (https://www.stretta-music.se/piano/). Instrumentet med sin knäppmekanism hade sin glansperiod under [renässansen]https://www.stretta-music.se/piano/) och [barocken" /}}.

Konsertstämningen vid den tiden för, a’, var 415 Hz, ungefär en halvton lägre än dagens stämning (440 Hz). För att cembalon ska låta "rent" måste det stämmas minst en gång om dagen på grund av dess känslighet för förändringar i temperatur och fuktighet. En stämningsprocedur tar vanligtvis närmare 20 timmar.

Utöver de många soloverk (såsom sonater, sviter, toccator, variationer med mera) av kompositörer som Sweelinck, Frescobaldi, J. S. Bach, hans son C. P. E. Bach, D. Scarlatti, Händel, Soler och F. Couperin har cembalon – förutom orgeln, teorben och lutan – funktionen av det instrument inom basso continuo som är centralt för barockensembler.

Dess ackordspel bildar den harmoniska bron mellan melodi- och basinstrument. Denna förbindande funktion av ett klaviaturinstrument för basso continuo, påminner inom harmonilära om den moderna keyboarden eller gitarren i ett rock-, pop- eller jazzband.

Ett typiskt särdrag hos spelstilen som man finner i barocklitteraturen för cembalo är de många ornamenten, såsom drillar, mordenter, gruppetter och kjedjedrillar som är särskilt framträdande i fransk barock, hos kompositörer som Francois Couperin och Rameau, men som även är vanligt bland väl tempererade klaver i musik av (1722) J. S. Bach tillexempel, hittar man många sådana ornament.

Som ett typiskt rikemansinstrument (överklass och kungligheter), förseglades instrumentets slutgiltiga öde i och med folkets uppror mot etablissemanget under den franska revolutionen (1789 till 1799). Många cembali och klavikord kastades ut genom fönstren till de parisiska gatorna och brändes på bål av upprorsmännen.

I och med att tidig musik åter blev på modet, från och med 1970-talet och framåt, byggdes och spelades det på nya cembali. Pionjärer som Gustav Leonhardt, Ton Koopman, Nikolaus Harnoncourt återupptäckte och etablerade de gamla spelteknikerna, men många musikälskare blev också intresserade av den tidiga musiken.

Idag kan man hitta världsomspännande originalkopior av flamländska, franska, italienska, österrikiska och tyska tillverkare. Alla har sina egna ljudegenskaper. Kunskapen om historisk uppförandepraxis enligt tidens seder är numera en självklarhet för de flesta musiker, även när de spelar på moderna instrument såsom piano.

Fler länkar till noter och undervisningsmaterial för cembalo